Idag har jag ett halvår med baby! Hur ska vi fira de här på bloggen då? Ska jag ta o berätta vår historia från start eller? Ja, de kör vi på!

Okej, det var så att jag hade en bästa vän, hennes mamma bodde i Västervik där även Linus har bott. Jag följde med henne till hennes mamma på jullovet och då var det bestämt att Linus och hans tvillingbror Oskar skulle komma och bo hos oss. Jag kommer ihåg hur sjukt jävla mycket jag såg fram emot det, eftersom jag och Linus snackat så sjukt mycket över msn och i telefon. Varje kväll la vi i timmar och snackade, tills min pappa klagade på att räkningen blev aningen för hög. Men i alla fall så när dom kom så höll vi just på att ta hål i öronen kommer jag ihåg. Ohh ja, fan va jag blev glad när dom kom! Och king som jag är så såg jag ju såklart skillnad på dom direkt. Senare på kvällen festade vi lite eller vad man ska kalla de. Det var snö ute och vi sprang runt som idioter och gled på isen. När vi väl var inne sen ville jag göra snöängel rätt som det var, och Linus var den enda som följde med ut. Och eftersom vi snackat så mycket innan, så ska jag säga er att jag var redan hur kär som helst vid de här laget. När vi gjort änglarna mobbade Linus mig för hur misslyckad han tyckte min var, seriöst så kan jag än idag inte förstå vad de fula var med den. Men sen till det speciella tillfället. Vi ställde oss och kramades, och ingen kram i hela världen har fått mig så varm i hela kroppen. Ur min mun kommer den mening som har fastnat i både mitt och Linus huvud.
"Tänk om jag inte hade "honom" nu"
Ni som känner mig vet säkert vem det är. Och ni andra, ja de är sant..jag hade en pojkvän under denna tiden. Men han var hemsk, han var allt jag inte ville ha. Förstår än idag inte vad jag såg i honom, och det förstod jag inte då heller...det bara blev utan att jag tänkte?
I alla fall, så betyder dom orden jag sa till Linus just då så sjukt mycket, jag var så jävla kär. Sen hade vi ett problem till, min bästa vän hade gillat honom i 2 år? Vad fan skulle jag ta mig till...jag kan bara säga att det var hemskt!
Nästa dag bara försvann i ett naffs, och på kvällen sov jag bredvid Linus. Vi låg säkert i flera timmar och bara tittade varandra i ögonen, helt seriöst! Jag var fast, jag kunde inte slita blicken från den killen. Han var den finaste jag någonsin sett, och tydligen verkade han tycka lika dant om mig? Han böjde sig sakta över mig, och plötsligt hade vår första kyss blivit av. Så mycket som det pirrade i min kropp just i det tillfället kan jag inte ens förklara. Jag var så lycklig, jag var i det vackraste paradiset du någonsin kan tänka dig. Vi låg och mös ett bra tag, MEN INGEN FICK VETA. Vi smög ner i källaren för att kunna prata och kyssas ifred, gud vad fin han var, fan vad underbara läppar han hade...men det jag inte visste då var att det var början på först ett helvete, sen äkta kärlek.
Ni kommer förstå snart. Jag och Linus bestämde oss för att inte berätta detta för NÅGON, det innebar att han inte ens fick berätta för sin tvillingbror, och dom säger ALLT till varandra egentligen. Så det var något så himla svårt vi gett oss in på, men vad skulle vi göra. Vi gick upp från källaren igen, och när vi la där och skulle säga godnatt råkade vi pussas högt, och det är väl klart att Oskar är vaken då. Så han hörde oss, och han visste. Men han visste inte allt, utan till han fick vi säga att det endast var EN puss.
Jag åkte hem nästa dag och sen började helvetet.

Månader fyllda av tårar. Dock dumpade jag min dåvarande kille fort som fan när jag kom hem, för jag visste ju att jag inte hade några som helst känslor för honom egentligen. Så det var bara taskigt och ha honom kvar när det bara var Linus jag täntke på dygnet runt. Så honom fällde jag inte en enda tår för, utan jag gjorde det för min då varande bästa vän. Jag visste att jag hade sårat henne, och Oskar hotade mig med att berätta för henne hela tiden. Jag låg och grät så mycket jag ångrade att jag hade sårat henne men jag ångrade ALDRIG min och Linus kyss. För den var det bästa som någonsin hänt mig.
Jag hade i alla fall en period där i mitt liv, då jag mådde så dåligt men var samtidigt fylld av kärleken från Linus. Låtar som påminde om honom spelades ur mina högtalare dag efter dag, månad efter månad. Samtalen blev ännu längre än innan vi hade träffats och ännu fler. Vår kärlek blev bara större och större...vi började älska varandra, älska varandra mer än någon kunde ana...inte så konstigt..för ingen visste, verkligen INGEN visste om oss. Och det har aldrig varit så svårt att hålla något inom sig som just det. Jag ville ju berätta för hela världen vilken ängel jag träffat, vilken underbar känsla jag fick i magen av att bara tänka på honom. Och jag ville berätta allt vi gjort. Men det gick ju bara inte. (OCH FY FAN VA DE VA VÄRT DE!)

En kväll fick min bästa vän spader på att jag pratade med Linus, nej jag fick inte ens prata med honom mer. Och det accepterade inte jag, men jag hade fortfarande dåligt samvete, för hon visste INGENTING om allt som hänt. Men det spelade ingen roll, jag blev arg, för jag va så kär, och om man inte ens får prata med sin största kärlek så funkar det inte, de gör bara inte de. Och ni som träffat någon som ni verkligen älskar så de gör ont i er, ni borde förstå..att utan den personen vill man inte leva. Det slutade i alla fall med att jag och min bästa vän blev ovänner. Hon tyckte jag valde honom framför henne. Men det gjorde jag inte, det jag ville var att fortsätta prata med honom bara. För om hon hade låtit mig göra de hade antagligen inte jag och Linus varit tillsammans nu, så hon får skylla sig själv.
Vill även lägga till att hon vid detta laget sagt ett flertal gånger att hon inte gillade honom mer och han var som vem som helst för henne, så vad hade jag att förlora? Vill också lägga till att jag och Linus hade bestämt att vi skulle träffas ett lov, han skulle precis beställa biljett då min bästa vän skrev till mig. "Träffar du honom har du inte mig kvar" Så jag fick säga till honom att det inte gick, och jag grät som ett litet barn, men jag kände just då att jag inte kunde förlora min bästa vän.

Men när vi då var ovänner kunde jag fortsätta prata med honom hur mycket jag ville och då började den bra perioden av mitt liv. Jag svävade på moln, skrattade. MITT LIV VAR PERFEKT UTAN DEN BÄSTA VÄNNEN, som jag idag vet inte var en bästa vän. För så är inte en bästa vän, inte enligt mig. Dels förändrades hon, hon sa själv till mig att hon först hade varit en person för att få vänner, och de va då jag blev vän med henne och tyckte om henne. Sen började då hennes egna jag leva ut, och då blev hon inte någon jag gillade. Hittade på massa skit helt enkelt.

Vi blev hur som helst vänner lite senare igen, och då berättade jag sanningen för henne. Jag berättade vad som hade hänt mellan mig och Linus, och om vi skulle vara vänner fick hon acceptera att jag och Linus snackade och att vi skulle tärffas. Hon gick med på de, hon brydde sig inte om det sa hon. (men när hon senare fick reda på att jag och Linus var tillsammans, sa hon upp vår vänskap föraltid, och jag bara skrattade så fjantigt det var)

DEN STORA DAGEN KOM! Första måndagen på sommarlovet åkte jag till Västervik för att träffa Linus efter ett helt halvår av saknad! Ni kommer aldrig ens kunna tänka er hur många fjärliar som flög i min mage när jag klev av bussen. Linus hade lovat att stå där och vänta på mig, men var va han då? Jag ringde honom men det var upptaget. Paniken började komma, jag var helt själv i en stad där jag bara varit två gånger och inte hittade ett piss i. Jag ringde igen och då klickade han upptaget. Det knöt sig så hårt i magen att jag fortfarande kan känna hur jag kände just då. Jag vände mig om, och tro de eller ej. Där stod han, mitt framför mig. MIN ÄLSKLING! Ni förstår inte, jag sitter och gråter när jag skriver det här. SÅ mycket känslor är det inblandat i detta. 

Jag har aldrig varit så lycklig som jag varit de här senaste 6 månaderna. Linus har fått mig att känna känslor som jag aldirg känt förut, eller trodde att jag någonsin skulle få känna. Jag älskar honom med hela mitt hjärta. Och när jag den 17 juni fick ett sms av en kompis om vad det egentligen var mellan mig och Linus, så trodde jag aldrig han skulle svara att vi var tillsammans. För jag trodde inte han ville eftersom vi bor så långt borta från varandra som vi gör. Men vi både visste, att vi hade hållt ihop ett halvår utan att ens träffa varandra, och vi visste att ingen av oss skulle överleva utan varandra. Det fanns bara ett alternativ: Att få älska varandra restan av livet!