Idag har Linus varit min i 1 år och 3 månader. Hade jag kunnat hade jag förklarat för honom minst 10 gånger om dagen hur mycket jag älskar honom. Men det går inte. Det är bara så ofattbart mycket. Det där sjuka pirret jag fortfarande får av honom. Hans hud, hans leende, hans ögon, hans kropp, hans hår, ALLT. Allt är verkligen perfekt i mina ögon. Mår jag dåligt är det oftast på grund av honom, men likaså om jag är lycklig är det också oftast på grund av honom. Jag menar, det är han jag lever för. Mår han dåligt, eller är på dåligt humör så smittar det som den värsta sjukdomen. Men är han lycklig är det nästan värre. Äsh detta låter fel, men jag kan inte förklara på ett bättre sätt. Jag kan ju bara säga att han är en del av mig, och jag mår som han gör helt enkelt.

Ingen har någonsin fått mig att känna sånna känslor som jag känt denna tiden som han har varit min, och innan han äntligen blev min för den delen också. Jag var nästan aldrig avundsjuk innan, men nu ser jag alla som ett hot. Jag tycker själv att jag skulle vara dum i huvet om jag skulle neka och säga att jag inte är avundsjuk. För det kvittar fan hur en tjej ser ut nu, även om jag inners inne vet att "nej, den där tjejen ser ut som skit, han skulle aldrig ens titta på henne", så får jag den där klumpen i magen. Så rädd för att förlora min skatt. Men ändå litar jag på honom, jag vet att han är min, det känns så tydligt i varenda kroppsdel att Linus är min. Det är bara så det ska vara helt enkelt. Jag vill inget annat.

I alla andra förhållande jag haft, okej alla har typ varit oseriösa, och jag har varit myckt yngre, men i alla fall. Jag har alltid tänkt "Ähh detta kommer ta slut snart, jag bryr mig inte", rycker på axlarna också är det över. Men med Linus? Det är så jävla annorlunda, han är så speciell. Jag kan se en framtid med honom. Och jag har ALDRIG tänkt tanken att jag inte vill mer, att jag vill göra slut. Inte ens i de jobbigaste motgångarna har jag fått den tanken. Det känns liksom som på riktigt? Och ja, jag kanske bara är ung och dum och ni tänker, "Ehh det tar slut snart". Ja, jag kan ju inte veta hur det blir, jag är ju inte synsk precis. Men jag hoppas så innerligt att denna känslan är rätt, att det är honom, min Linus som jag kommer dela min framtid med. För han är den mest underbara och omtänksammaste personen som finns. Har aldrig känt mig så älskad och betydelsefull innan som han får mig att känna. Fan vad jag älskar honom.