För er som bryr er och undrar hur det gått för Linus så kan jag ju meddela er om att det inte är så bra. Satt i skolan och hade min sista lektion när jag fick ett sms från Linus där det stod att han nyss hade blivit röntgad och att han hade två varbölder (dock visade det sig att det var vätska eller något senare) stora som tennisbollar vid vardera ljumske. Två operationer väntade och jag kände hur tårarna började bränna innan för ögonlocken. Höll igen för gillar inte att gråta inför folk, det gör väl ingen.
Mamma hämtade upp mig för vi skulle åka till mormor och morfar då morfar fyller 70 idag. I bilen brast det för mig och jag började gråta som fan igen. Tredje gången denna veckan kag gråtit as mycket nu och det känns inte bra. Jag går och oroar mig och tänker på Linus hela dagarna. Varför kan han inte bara få bli bra?
En operation är i alla fall avklarad nu och han blev inte sövd utan han fick bedövning, dock gjorde det helt sjukt ont sa han. Imorron väntar den andra operationen då dom ska ta ut den andra o sista bölden, då hoppas Linus få bli sövd. Vet inte vad jag vill riktgt. Vill inte han ska ont, men det är ju alltid en risk med att söva ner folk. Vill bara detta ska gå över, så att han kan läka sina sår och få komma hem till sin fina familj. Önskar så att jag kunde vara där med honom. Känns som vi behöver varandra lite mer än någonsin nu. En uppmuntrande kram eller puss. Men vi klarar de, eller rättare sagt Linus klarar det. Han är bäst och starkast i världen.

Jag själv blir väl dock friskare och friskare, bara revbenen som bråkar. Sover lite dåligt om nätterna på grund av smärtan men säkert på grund av all oro också.
Dansade för första gången på tre veckor idag, lite smärtsamt och jobbigt med andningen. Men saknar det så mycket så klarar inte att missa mer. Dock har jag bestämt mig för att dansa på lektionerna i skolan ich avstå för att vila på torsdagar.

Hoppas ni alla håller tummarna för Linus imorgon nu, det gör i alla fall jag.